BLICKENS HASTIGHET
om Mona Grønstads akvarellkonst
”Ty tanken är kortlivad, medan bilden är absolut.” Andrej Tarkovskij
”Hastigheten gör råstoff av seendet, med accelerationen förvandlas resan till en filmupptagning: det är inte först och främst bilder den ger upphov till utan snarare otroliga och övernaturliga nya minnesspår.” Den franske stadsplaneraren och filosofen Paul Virilio betraktar hastigheten som analysredskap förstudier av samhälliga och historiska förändringar. Endast skenbart gäller detta teknikens värld. Ytterst, och som den svenske översättaren Peter Handberg påpekar, gäller Virilios funderingar människans försvinnande ut ur denna värld. Ett högt tempo är den moderna människans livshållning och västvärldens modus vivendi. Hastigheten är försvinnandets tidsform. En gåtfull fartkänsla präglar Mona Grønstads akvarellverk på ett djupt sätt. Hennes urbana landskap påminner om de scener som snabbt drar förbi utanför flyg-, tåg-, eller bilfönstret medan en resenärs glupska blick förgäves försöker memorera det konstanta bildflödet. I efterhand, när det är dags för en rekonstruktion av det en gång sedda eller upplevda, suffleras de söndervittrande minnena av tjänstvilliga dagdrömmar. Vad som har hänt och vad som endast är en inbillning är svårt att skilja åt. Resor är en av de obestridligt viktigaste portarna till den konstnärliga kreativiteten. På resande fot finner vi inte bara det nya utan även återupptäcker det välbekanta. På främmande platser utvinner vi lyckan av de intryck som på hemmaplan tenderar att luckras upp i vardagens blekhet. Resandet är ofta en utlösande impuls till Grønstads skapande.
I serien Mellom linjene (2000) följde hon minnesspår från Havana. I bildserien från Telemarkskanalen (2002) återkommer slussen och båtar. Över motivet vilar också ett symboliskt raster – anspelningen på människans färd på livets hav och vidare över mot dödens vatten. Den senaste sviten Urbane Landskapene har en omedelbar förbindelse med konstnärens vistelse i USA i hösten 2007. Turen gick från Arizona via Las Vegas, San Francisco, Los Angeles och mot Mexico. Bilderna formar dock knappast några reguljära resejournaler. I Grønstads varsamma tillbakablickande eftersträvas inga exakta rekonstruktioner av bestämda situationer eller platser i det förflutna. Måleriet frammanar istället de sinnesrörelser som de snabbt flyende ögonblicken en gång har väckt till liv. Dessa försök att fånga omedelbara intryck av verkligheten och dess stämämningar erinrar om impressionisternas skildringar av stadslivet. Arkitekturen, interiörinredningarna och modet har förändrats. Istället för Paris – 1800-talets huvudstad – sveper konstnärens blick över USA – 2000- talets storcentrum. Parissiska passager har i Grønstads konst ersatts med rulltrappor som slingrar sig i den postmoderna metropolens kropp av glas-, stål- och speglar. Flanörstråket går förbi skyltfönster till amerikanska varuhus- och cafékedjor. Utan att någonsin förlora känslan för sin samtid har Grønstads intryckskonst mycket gemensamt med den impressionistiska tradition som i skiftet mellan det 18: e och 19:e seklet koncentrerade sig på vardagsscener och dess stämningar samt fascinerades av förhållandet mellan ljus och färg.
Akvarellen har kallats för ett bruksmedium för resenärer. Vattenmåleriets historia börjar med den resande vetenskapsmannen, konstnären och den ivrige amatören. Under århundraden har akvarellattiraljer varit jordfararens lättburna följeslagare. Grønstads verk är utförda i efterhand som ett slags montage av intryck ur reseminnens bakgårdar. Formaten är stora. Konstnären laborerar med sitt material omsorgsfullt. Initialt har hon använt akvarellen som skissteknik, precis som traditionen påbjuder. Sedan 1999 har Grønstad emellertid utvecklat en mästerlig kontroll över mediet som i konstnärskapet har blivit en bildteknik i sin egen rätt. Akvarellen associeras ofta och delvis felaktigt med en förledande lätthet. Dess styrka härleds till uttryckets omedelbarhet och friskhet. Detta gäller dock snarast betraktarens upplevelse av akvarellbilden än den komplexa skapandeprocessen. Den tillsynes oansenliga tekniken är i själva verket både krävande och nyckfull. Den fodrar lika mycket blixtsnabbhet som tålamod, lika mycket bestämdhet som improvisationsförmåga. Att inte reagera snabbt nog är för akvarellisten lika förödande som att försöka påskynda vissa tidskrävande reaktioner mellan pigment, vatten och papper. Mediets egna okontrollerade påfund är här lika viktiga som målarens virtuosa handlag. Akvarellen är en balanskonst mellan det kontrollerade och det spontana. Akvarellisten är lindansare som ständigt balanserar mellan att ta ett kort steg i taget och att vänta.
Grønstads måleri vittnar om hur överlagt konstnären hushåller med sina stilmedel. Tekniken är komplex. Olika moment griper in i varandra. Gamla sprayflaskor kommer till användning. Papper täcks med slöjor av vattendroppar som skapar ett osynligt raster. Därefter tillsätts färg som bildar sitt eget mönster. Arket läggs platt, hängs upp eller vaggas på ett sätt som låter pigmentet söka nya spår. Medan de små partiklarna jobbar sig in i papprets fibrer förändras färgerna. Ingenting är stabilt. Den konstalkemiska processen är igång. Dess hastighet skiftar mellan snabba, säkra penselrörelser och en svårbedömd, utdragen väntan. Animationen av arbetsförloppet med målningen Hundevakten illustrerar akvarellkonstens födelse. Ett av de mest karaktäristiska dragen i Grønstads akvareller är djupa kontraster mellan ljus och mörker. Här finns det ett visst stilistiskt släktskap med Lars Lerins estetik. Grønstad använder sig av maskeringstejp och avstår från täckfärger. Ljuset i hennes akvareller kommer från underlaget. Mörkret byggs upp lager på lager. Kontrasterna mellan flytande, laserade skikt och avgränsade färgytor skapar dynamik i bilderna. Den förstärks av spänningen mellan upplösta och strama linjer. Kraftfulla diagonaler utgör ofta en grund för kompositionen. Ett inslag av en gåtfull oro finns således inte enbart i verkens narrativa innehåll utan även gestaltas i själva formen. Grønstad arbetar med den figurativa genren. Gestaltningen av motiven sker ofta ovanifrån. I vissa detaljer närmar hon sig fotorealismen. Här anknyter hennes verk till den amerikanska akvarelltraditionen med Robert Bechtle i spetsen. Människor avbildas på avstånd, oupplösligt förbundna med sin urbana omgivning. Deras silhuetter är ofta överexponerade, detaljlösa. Dessa spöklika gestalter för tanken till den postmoderne teoretikern Jean Baudrillard, som i Simulacres et Simulation analyserar det postmoderna samhället. Han finner att individens verklighetsuppfattning hårdprövas i det oavbrutna informationsflödet.
”The simulacrum is never that which conceals the truth – it is the truth which conceals that there is none”, konstaterar Baudrillard. Ett simulakrum saknar referenser.
I Grønstads måleri är de anonyma människovålnaderna kopior utan original, avbilder utan urbilder. Akvarellerna iscensätter en sammanblandning av en svårfångad verklighet och en hallucination. Fritt från några brutala inslag, men fortfarande med en sublim laddning av en oförklarlig oro sker detta på liknande villkor som i David Lynchs eller Quentin Tarantinos filmer. Grønstads akvareller pulserar av ljus. Harriet Backer har kanske varit en av läromästarna. Ljuset är här allsmäktigt. Det bländar, smeker, skär, söndrar, splittrar, sammanfogar och förenar. Det upplöser konturer och dematerialiserar kroppar. Det alstrar skarpa kontraster och skapar illusionen av en hastig rörelse i bilden. Stundom tycks allting flyta förbi som på en filmduk. På det sättet formar sig Grønstads akvarellsviter till skimrande drömsekvenser. Här vidmakthålls också akvarellens magiska dimension. Vatten och pigment följer minnesspår och förlöser stämningar. På pappersarket börjar de leva sitt eget liv, men även fästa på denna projektionsyta tycks de befinna sig i en ständigt fortgående förvandling. Bilderna får en liknande drömska logik som i Marcel Prousts glidflykt mellan vaka och sömn. Vissa scener verkar foga samma större och mindre händelser som har utspelat sig i olika tider. Genom deras förening på samma bildplan bryts det kronologiska tidsflödet. Att förvanska tiden är, enligt Andrej Tarkovskij, ett sätt att rytmiskt artikulera den. ”Att skulptera i tid!”. Mona Grønstads akvareller förseglar de flyktiga sinnesrörelser som en gång har passerat med hennes blicks hastighet.
Av konstvetare och konstkritiker Joanna Persman, bosatt i Stockholm
Mellom linjene
av Øivind Brune
Mona Grønstad begynte for alvor å arbeide med akvareller i 1999 og har på kort tid utviklet et teknisk mesterskap. Hun kombinerer forskjellige grep: Hun arbeider vått-i-vått der hun benytter sprayflaske som hun dusjer et slør av vanndråper på arket med, for deretter å la farvene følge vanndråpenes spor, slik at det dannes et kniplingsaktig mønster. Hun lar farvene nesten tørke, for deretter å bli løst opp i vann igjen, slik at farvene ”blør” utover. Hun suger opp igjen farven på enkelte steder, så det danner seg lysere markeringer. Hun arbeider med transperente, laserende lag, og hun benytter tape flere steder for å få skarpt, avgrensende flater i kontrast til de mer utflytende områdene.
”Bildene trenger en slags ”fremkallingstid”, sier hun. ”Mye skjer i tørkeprosessen, fra farvene legges på, til arket er tørt. I denne tiden bygges bildet. Her er kort vei mellom lykke og katastrofe. Men nettopp det er fascinerende”. Mona arbeider figurativt. Noen detaljer kan nesten nærme seg fotorealisme, mens andre partier flyter ut i store lys- eller skyggepartier. Noen bilder, eller deler av bilder, er monokrome, mens andre bilder har innslag av glødende, sterke farver. Mona Grønstad foretrekker å arbeide med motiv i serier. Hun har tidligere bl.a. laget serier med låve som motiv, som hun har kalt Noas ark samt en serie med fyrlys.
De to siste seriene hennes består av bilder fra Havanna, som hun har kalt ”Mellom linjene”, dessuten en serie med motiver fra Telemarkskanalen. I bildene fra Havanna er det ofte søyler i forgrunnen og mennesker som lever sitt liv mellom søylene. Menneskene er gjerne trukket bakover til bildets mellomgrunn eller bakgrunn. Søylene kan gi referanser til klassisk kulturtradisjon, til kolonitid og til fortid. De kan representere noe stabilt og evigvarende og med en undertone av nostalgi. Menneskene beveger seg, de er i aktivitet, men de representerer her noe flyktig. Menneskene er gjerne svært lyse som om de er overeksponerte eller som om de er ved å viskes ut i et lysblaff og forsvinne. Menneskene er sett på avstand og alle lydene når ikke frem til oss. Det ser ut som om kunstneren, eller vi i hennes sted, er kommet intetanene over et opptrinn som vi ikke helt forstår betydningen av, og som vi betrakter på trygg avstand. Det hersker en gåtefull stillhet som i bildene til den metafysiske maleren De Chirico. ”Jeg tenker på de (bildene) som fragmenter av noe jeg har sett ”, sier Mona Grønstad, ”et slags minnebilde av noe som eksisterte et sekund for deretter å forsvinne inn i erindringen.”
I bildene fra Telemarkskanalen er båtene og slusen det sentrale motiv. Båten beveger seg gjennom landskapet og slusene løfter båten mot strømmen. Det er mørkt, det er kveld eller natt. Det myldrer av mennesker på dekk, og de er sterkt opplyste slik at konturene deres viskes ut. De reisende representerer fellesskapet og kanskje glede, forventning og noe eventyraktig. Men samtidig aner vi en undertone av uhygge. Båten har vært brukt som symbol i mange kulturer. Blant annet kan den være symbol på menneskenes reise gjennom livet, eller som symbol på reisen etter døden, til den andre siden, som for eksempel reisen med ferjemannen Carons båt over elven Styx til underverdenen. Også over disse bildene hersker det en gåtefull stillhet.
22. august - 28. september 2002 Sogn og Fjordane Kunstnersenter
Mona Grønstad, akvarell"Mellom linjene" av Fridtjov Urdal Mona Grønstad viser her ein serie akvarellar der motivet er frå Havanna. Det er livet i byen, og då særleg folkelivet, mellom, og inni dei skugge- rike søylegangane. Skiftet mellom lys og skuggar, somme tider hardt og kvast, andre tider mjukt og smygande. Det er noko sansevart i bileta til Mona Grøstad. Ei sansing i augneblinken, som kverv inn i minnet, for så og hentast fram att, slik som ein hentar fram minnet av ein draum. Søylene og byggverka har vore der lenge, og skal vere der lenge. Menneska kjem og går, dei er ustadige, flagrande blaff. Lys og skugge fell over dei, alltid i forandring. Synlege ein augneblink, så kverv dei og er borte. Var det slik det var det ein minnest.